Det är väl inte helt oväntat för er stackare som följt bloggen på sistone. Just nu har jag för mycket annat för mig.
Bloggandet kommer inte i första hand.
Jag återkommer om info om när jag tänker börja igen. Eller inte. Kanske börjar bara helt plötsligt…
Nu är det – hur eller hur – bloggpaus!
Imorgon ska jag MINGLA.
Jag kommer dessutom att betala ca 3 000 kr för att MINGLA. Förvisso ska jag även lyssna på intressanta föredrag. Men ändå. MINGEL.
Det låter så enkelt. Att mingla.
Själv är jag lite smått skärrad. Vad pratar man om under mingel? Man kommer nog inte undan med vädersnacket så värst länge. Hur länge står man kvar vid varje person? Tänk om jag hittar någon jättetrevlig som jag sedan spenderar resten av alla mingelminuter med så att jag därför missar massvis med kontaktmöjligheter? Vad bör jag ha på mig? Vad sänder jag ut för intryck med min uppenbarelse? Vågar jag vara för på? Borde jag ta ett steg tillbaka? Och i så fall – när då?
Det är väl bara att inse. Jag är ingen van minglare. Har nog knappt någon erfarenhet av mingel i nyktert tillstånd. Eller jo, det måste jag ha. Jag är ju kristet uppfostrad för sjutton. Var inte jag en mästare på korrespondens med de äldre i kyrkan? Var tog de kunskaperna vägen?
Äsch. Jag går dit. Början är enkel.
Hej!
Sen löser sig säkert resten…
Man skulle nog kunna säga att bror stor har lärt mig det mesta jag kan. Hallå, är man lillasyster så gör man antingen som sin bror för att vara lika cool, eller så gör man tvärt om i tron att det skulle göra en ännu coolare…! Det funkar förstås inte alls.
Ibland händer det också att stora bröder lär oss småsyskon saker som vi önskar att vi sluppit. Som att till exempel börja röka och dricka alkohol och annat. Well, idag hände det igen. Bror stor visade mig till den här sajten via en länk.
Tack så mycket, bror stor. Nu har jag fått mig ännu ett beroende. 
Vi renoverar lägenheten ännu. Det tar aldrig slut. Vi leker pussel för tillfället. Eller, njae inte riktigt. Snarare sånt där spel med brickor som ska skjutas runt i en ram i rätt ordning för att visa en bild rätt. Kortfattat – vi rensar och kastar saker, vi flyttar runt möbler, byter plats på lampor, byter ut möbler, osv.
Jag beskyller ofta andra för att se renovering på fel sätt, som något negativt när det egentligen kan vara något mysigt och positivt. Något som två personer gör för att göra en lägenhet till sitt hem. Men nu är jag bananemej less! Det ska bli så himla skönt när det är över. När jag kan fokusera på körkort, söka jobb, hälsa på vänner, gå på gymmet, etc. Nu går energin hela tiden åt till tråkgöra…
Lördagskväll som sagt. Kommer inte göra något spännande alls. Kommer nog mest titta på TV, dricka lite Martini i soffan och framförallt ignorera kaosrummet tills imorgon bitti.
One track mind like a gold fish
Stuck inside my petri dish
I can’t breath and I can’t smile
This better be worth my while
I feel numb most of the time
The lower I get the higher I’ll climb
And I will wonder why
I got dark only to shine
Looking for the golden light
Oh, it’s a reasonable sacrifice
Burn, burn, burn bright
Vilken dygnsrytm har du?
(När du klickar på länken ovan hamnar du hos Aftonbladet & artikeln ”Så lång är den perfekta dygnsrytmen”)
ENFP-typer är ofta kreativa, dynamiska och inspirerande personer som tycker om att hjälpa andra människor med att ta fram deras potential och resurser. Deras talang ligger i att kunna upptäcka den djupare meningen, finna sanningen och motivera andra. För dem finns det en mening och betydelse i varje handling som sker omkring dem, något som andra kan tycka vara besynnerligt och oförståeligt.
För ENFP-typer är det därför viktigt att organisationen eller företaget är obyråkratiskt så att det finns möjlighet till snabb handling. Ofta hittar man ENFP-personer i jobb där de kan använda sin talang till att undersöka alla möjligheter och motivera andra. Därför hittar man dem ofta i befattningar där de kan arbeta med människor och vara med att främja deras personliga utveckling och tillväxt, så att dessa människor hittar sina resurser och potential. Oftast hittas de inom:
Följande kända personer har persontypen ENFP: Carl Rogers, Molly Brown, Bill Moyers”
Jahaja. Synd bara att den bransch jag spenderat 3 år att studera till inte finns med i listan. Tur att jag i en av de där kurserna lärde mig att vara mycket kritisk mot alla former av personlighets- och typs-tester. Utbildning vs. Humbug: 1-0.
Var är all min blogginspiration?
Jösses.
Det mest intressanta jag kan komma med idag är att det jag tycker är bra på Idol2010 tycker juryn är skit. Jag har kommit fram till att det beror på att jag gilla sval, laid back ”hissmusik”. Det göra inte juryn.
Sen kan man grunna på vad min musiksmak säger om mig som person. Säkert att jag är rädd för djup och allvar. Eller för engagemang. Eller något annat som man enligt etablissemanget borde syssla med.
Nej, tacka vet jag yta och flyktighet.
Ameh, nu hände det igen! Hon var inge bra, men juryn hyllar… Jag fattar nada!
Ikväll är jag bortbjuden på mat och TV-kväll. Det ska bli mysigt.
Jag ska även få hjälp att trolla bort alla gråa hår på mitt huvud.
Var inne på KICKS tidigare idag och letade dyrare fast framförallt BÄTTRE ögoncreme än den jag använder. Den jag använder nu hjälper inte mot mina trötta ögon längre.
Jag tål inte min spegelbild för tillfället. Den påminner mig om ett liv i förvirring, ett liv med inslag av både för mycket frihet som för mycket fångenskap.
Troll som jag är vet jag väl om att jag inte är som alla andra. Det faktumet har aldrig varit dolt för mig. Ibland är jag ”inte som alla andra” på ett bra sätt och andra gånger på ett dåligt sätt. Men lite udda, det är jag nog. Jag tänker för mycket, grubblar, vrider och vänder. Ofta blir jag less på mig själv. Vill slappna av med. Leka mer och ”leva livet”. Men ärligt talat, jag vet inte hur man gör.
Så. Samtidigt som jag vill leka mer men inte kan, har jag en stark motståndskänsla mot att ”växa upp”. Vilket i praktiken innebär att jag står och stampar. Jag kommer varken framåt eller bakåt. Springer men står still. Kämpar mot en vägg som inte finns.
Det är det jag ser i min spegelbild. Det är det jag försöker undkomma genom att färga håret och köpa dyra cremer. Det funkar förstås inte alls.
Min nya drog heter Platsbanken.
Jag mår nästan fysiskt dåligt om jag missar att spana in den sajten minst en gång om dagen. Vad hände med min övertygelse om att man inte får något jobb via Arbetsförmedlingen?
Well, idag har jag sökt jobb som butikschef på en liten klädbutik. Det innehåller förvisso personalfrågor, men det var inte riktigt ett sånt jobb jag hade tänkt mig. Slitgöra för skitpengar. Men. Jag kan inte vara kräsen.
Kul det här med utbildning. Först ta en massa studieskulder och kämpa som en gnu för att få bra betyg samtidigt som man lever på pasta och ketchup och sen jobba sig upp efter det. Var inte hela grejen med studier att man skulle slippa hela jobba-sig-upp-grejen?
Jag vill verkligen få ett jobb och ett liv här, men just nu känns det förbaskat hopplöst!
