Hard liner

Emellanåt får jag höra att jag är en hard liner. Att jag dömer, att jag är bitter och sen sägs det säkert en hel drös med saker om mig när jag inte hör. De här människorna känner mig nog inte särskilt väl.

Jag kan nog ge intrycket av att vara hard liner då jag inte tycker det är ok att ge upp, att sluta försöka. Nog fattar jag att man inte orkar varje dag, det är inte det jag säger, men om en människa helt ger upp tappar jag respekten för personen ifråga och han/hon får inte en gnutta medkänsla från mig.

Samtidigt är jag en av de största softisarna på jorden. Jag kan gå sönder av så mycket som ett felriktat skämt, jag gråter när jag blir förbannad och tål inte att se vare sig människor eller djur lida eller hånas. Så -  jag har skaffat mig ett hårt skal, för att slippa visa omvärlden hur ont det gör inuti. Förut skämdes jag för mitt hårda skal, att det på nåt sätt avslöjade att jag var missanpassad. Så känner jag inte längre. Mitt hårda skal har räddat mig många gånger.

Det jag vill få fram är -  döm inte folk så fort. De kan verka hårda, kalla och missanpassade just för att de går sönder så lätt.

Vår å de

En fika i vårsolen är aldrig fel, trots migrän och viss groggy feeling av tabletter…

Skapa

Skapa en uppsats säger man sällan. Snarare heter det skriva en uppsats. Well, jag måste nog säga att jag inte alls skriver en uppsats. Det är för mekaniskt uttryck för det jag just nu sitter med. Eller… just nu sitter jag och skriver ett blogginlägg. För att slippa skapa min uppsats.

Skriva är enkelt.

Skapa är svårt.

Att skapa kräver känsla för detaljer, mod, våghalsighet och sen en släng av galenskap. Personligen har jag inget problem att plocka fram de två sistnämnda, men de två första är det stor brist på. Modet att tro det man kommer fram till är vettigt är obefintlig (självförtroendet är rätt knapert det med), detaljerna blir jag bara trött på för de kräver att jag snöar in på småsaker vilket i min värld innebär att jag tappar fokus.

Well, well, dags att återgå till mina ynka 4000 ord…

Snaaart!

Trötthet

Igår satt jag större delen av dagen med min C-uppsats, som har all potential i världen att bli hur bra som helst. Förutom den lilla detaljen att det är jag som ska skriva den.

Gårdagen spenderades mest med att stirra på datorskärmen, dricka kaffe, bläddra i någon av alla böcker jag redan läst, dricka kaffe, stirra på datorskärmen, dricka kaffe och slutligen helt fastna i en bok som jag inte läst klart ännu. Jo, jag hann skriva några rader till min handledare också, om att jag nog inte är rätt person på rätt plats. Vilket i praktiken är ett erkännande att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Min handledare är dock smart och en bra coach, så han ignorerade mitt nederlag och skrev ett kort uppmuntrande mejl tillbaka. Ni vet så där lagom kort och koncist så att man inte kan tjafsa tillbaka utan bara acceptera att han skiter i hur jag ser på saken och att jag ska FOKUSERA. På uppgiften alltså. Så det ska jag väl göra då, en annan dag.

Efter allt ”hårt arbete” igår är jag helt slut idag. Har sovit middag till och med. När hände det sist?! Sen jag vaknade har jag tittat på TV, en gammal långfilm/musikalfilm från 1945 (eller när det var) och nu en film om vitvalar och isbjörnar. Hmm, något är absolut helt fel…

Pappa och spöket Parkinson

Igår var jag hos pappa igen. Han var glad och tyckte det var kul att jag kom dit. Men generellt sett hade han en dålig dag. Han hade svårt med att hitta ord och få ur sig hela meningar. Jag hittade en lapp när jag rensade papper hos honom där det stod ”Varsågoda! Ät innan.” Pappa ser mig och min bror hos honom ibland fast vi inte är där. Vi är barn igen då, i pappas parallella universum. Enligt pappa IRL vill vi ha mat när vi (som barn) hälsar på honom i hans parallella universum. Men när han dukar fram äter vi inte, där i pappas parallella universum. Jag är rädd för att lappen jag hittade hos honom hänger ihop med en sådan hallucination. Det gjorde ont i mitt dottershjärta!

Under väldigt lång tid har jag varit arg. Arg på pappa, arg på livet, arg på Parkinsons sjukdom, arg på pappas ex, arg på pappas kompisar (eller vad man nu ska kalla dem). ARG. För ett par dagar sen släppte ilskan och lämnade plats för sorgsenhet. Sorgsenhet är inte lika produktivt.

Det är så tufft att se ens pappa som man sett upp till större delen av livet krympa. Inte så mycket fysiskt, men psykiskt och mentalt. Jag vet att pappa spelat sina kort fel och i livets hårda skola innebär det att man då får skylla sig själv att man är ensam. Om han hade spelat sina kort rätt hade han haft kvar sin familj, ett socialt nätverk, en känsla av samhörighet, osv. Om han hade spelat sina kort rätt hade han haft en specifik person som klappat honom på kinden när han vaknade och innan han somnade, haft en specifik person som hjälpte honom med matlagning, kliade honom på ryggen, hjälpte honom komma upp och ner ur fåtöljen, osv. Nu har han inte det. Nu har pappa en hel uppsättning av främlingar (hemtjänsten) som kommer och hjälper honom med vissa saker, andra saker får han leva utan.

På något sätt är min pappa inte längre den personen som gjort familjen illa, den som sumpat allt som var bra, fint och stabilt i mitt liv. Nu är han ”bara” pappa. Pappa älskar jag. Vare sig jag borde eller inte. Vare sig han får anses skylla sig själv eller inte. Vare sig han är rik eller fattig, frisk eller sjuk. När någon jag älskar är sjuk sörjer jag. Sorg suger! Det ger vare sig mig eller pappa något vettigt alls. Bara gegga i hela mitt inre.

När jag var arg ville jag sluta vara arg. Nu när jag plötsligt och oväntat slutat vara arg vill jag förstås gå tillbaka till att vara arg igen. Att vara mjuk och varm är sjutton så mycket svårare att hantera än att vara arg och bitter.

Återvändare

Jag är en återvändare. En förvirrad sådan dessutom.

Idag mötte jag en gammal kompis här i Byhålan. När vi växte upp tvingades vi leka tillsammans mest på grund av att våra föräldrar hade samma intressen, medan hon och jag var rätt olika. Ju äldre vi blev desto mindre tid umgicks vi. Jag flyttade från Byhålan, sen flyttade hon. Nu är vi båda tillbaka och jag inser att vi faktiskt har något gemensamt.

Ingen av oss hälsar på våra gamla och nästan glömda barndomskamrater. Uppenbarligen.

En del av mig tycker att det är helt naturligt. Vi passade aldrig ihop från början. En annan del av mig vill slå något hårt i huvudet på mig själv för att jag har så svårt att kläcka ur mig det lilla, lilla ordet ”Hej”. Hur svårt är det, liksom?

Love to hate you

Jag tillägnar denna till min c-uppsats och allt som rör den:

CC

Min mamma kom hem från en solsemester nyligen, hon är förstås brun som en pepparkaka. Jag är så klart väldigt avundsjuk på att hon just haft en vecka med sol och bad, jag älskar ju sol och bad. Eller ja, i alla fall bad-delen. Men samtidigt är jag glad att hon varit där. Det möjliggjorde nämligen att jag kunde få en viss vara i mina händer:

Till skillnad från de senaste dagarna vaknade jag med ett leende på läpparna idag och såg fram emot en ny dag med C-uppsats-våndor. Det finns nog de som skulle säga att det inte alls har med läppstiftet att göra. De personerna har uppenbarligen inte fått ett Coco Chanel-läppstift i present av världens bästa mamma!

Verified by Visa

Men herregud vad håller Swedbank på med egentligen? ”Verified by Visa” är deras senaste hittepå som jag gissar är gjord för gamla och godtrogna 40-talister som inte lärt sig hantera internet och Visa på samma gång. På grund av detta nya hittepå kunde jag inte betala min WoW-licens utan var tvungen att fylla i de där töntiga uppgifterna. Döm om min förvåning när banken ville veta min ”hälsningsfras”. Döm om ännu mer förvåning när jag läste vad hälsningsfrasen skulle användas till – för att jag ska känna mig trygg i min betalning till företag som är anknytna till ”Verified by Visa” kommer min hälsningsfras att visas innan jag ska trycka in mitt lösenord. Om butiken inte är anknuten kommer jag inte behöva ange mitt nyligen valda lösenord (yay ännu ett!) och därför kommer inte heller min hälsningsfras att visas. Om nu butiker kan välja att inte vara med och jag då kan handla utan mitt nya lösenord och den viktiga och totalt onödiga hälsningsfrasen – vad är då vitsen med hela grejen? Vet inte vad jag blir mest irriterad på, påhittet som sådant, eller den totala bristen av anledning till hela proceduren.

Som sagt – herregud! Vem var hög när det här bestämdes vara ett vettigt förfaringssätt? Det här är bara ett spel för gallerierna. Om svindlare kan komma åt mitt första lösenord kan de antagligen komma åt mitt nyligen valda också.

Mitt tips till alla butiker där ute – skit i det här. Det är bara båg och tönterier.