Miniflytt

Ikväll har jag och Mr M miniflyttat.

Vi bor just nu hemma hos brorsan. Det gör vi för att vårt badrum ska renoveras. Det behövdes verkligen då golvet var äckligare än äckligast. Om 2-3 veckor (hantverkarna så 2 veckor så vi räknar med 3 veckor) kommer vi ha världens fräschaste badrum. Förvisso världens minsta fräschaste badrum, men men…

Från början hade vi förhoppningar om att kunna bygga ut badrummet något och få plats med ett badkar. Det sket sig. Den ena väggen var bärande (varför är väggar man vill ändra på nästan alltid bärande?), den andra var full med elkablar och annat skrot som skulle bli mycket komplicerat och DYRT att flytta på. Well, ett litet nyrenoverat badrum är i alla fall bättre än ett litet äckligt badrum.

Mr M ligger bredvid mig och sover så sött. Han ska upp tidigt imorgon och möta upp hantverkarna. Själv tänkte jag sova lite längre än så. Ja, jag har det bra. Ja, jag är nog till och med bortskämd. Jag skäms inte alls för det, utan passar på att njuta av varje sekund det varar.

Skolan

Efter att ha läst en del om hur föräldrar ser på skolan och skolans icke-förmåga att tillgodose föräldrarnas behov av arbete och lön envisas en liten fråga att poppa upp i mitt huvud som jag själv allvarligt talat inte riktigt vet svaret på. Är skolan till för att barnens bästa, för att ge den bästa undervisningen och fostran, eller är skolan snarare en plats att förvara barnen på medan föräldrarna arbetar vilket ger staten mer pengar i form av skatter?

Föräldranärvaro

En kompis till mig länkade till den här artikeln på Facebook idag.

Jag läste HELA artikeln för en gångs skull, för jag tänkte att nånstans måste väl människan ändå ta upp att om en person, som hon, valt att sätta två barn till världen får den personen nog räkna med att offra sin tid, sin karriär och sin yrkesheder för att ta hand om de små liven. Men nej.

Jag tänkte också att hon någonstans i artikeln skulle ta upp att även fäder har ett ansvar. Att mammorna inte är de enda som måste vara med på alla de där tillställningarna hon känner sig tvingad att närvara på. Att man liksom kan DELA på ansvaret. Men nej.

Det hon nämner som alternativ är att antingen vara känslokall och ignorera alla skolans påhitt som kräver föräldranärvaro eller gå ner till deltid och missa saker i arbetslivet och karriären. Som jag ser det finns det en hel drös med andra alternativ att välja mellan. Två av dem är de jag redan nämnt, a) skaffa inte barn om du inte är villig att betala priset för att ha dem, b) om det behövs, tjata hål i huvudet på pappan så att han är med och delar ansvaret att vara med era barn.

Som ett barn till en förälder som närvarat på diverse tillställningar på grund av en känsla av pliktskyldighet kan jag också meddela att det många ggr varit bättre om föräldern inte närvarat alls.

Dåligt

Min blogg mår jättedåligt för tillfället. Den är riktigt förbaskat uttråkad till och med. Här händer ju ingenting!!

Vad händer med mig då? Jag har börjat jobba. Jo, ni läste rätt. Jag har haft turen att få anställning innan studietiden är helt klar. Hur gött är inte det? (Jag har förvisso inte skrivit under något anställningskontrakt ännu, men det är lugnt, jag har ett ess i rockärmen om det skulle skita sig på den fronten.)

Det är  som sekreterare, visstidsanställning på ett år, och det är perfekt för då har jag ett år på mig att hitta ett jobb inom det jag faktiskt utbildat mig till. Kan ju inte bli bättre!

Allt är nytt och kontoret jag jobbar på behövde verkligen struktureras upp. Det var kaos, oordning och stressande som sjutton för mig. Jag har arbetat betydligt mer än vad som är skäligt med att bokstavligen flytta papper från högar till pärmar, till papperskorgar,till arkiv, u name it. Men nu börjar det bli ordning och reda på papper, pärmar, pennor, kuvert och jag tror att jag har börjat hittat en arbetsrutin som funkar. Jag kör lite med bossen också, så han märker att det händer grejer. Hehe!

När jag var klar kunde jag kasta flera säckar med gammalt skit som andra bara låtit ligga. Det fanns till exempel shoppingkataloger från 2007. Jo, men tjena att någon kollar i sånt nu. Hallå – internet? Katalog… herregud! Hur någon har kunnat vara produktiv på det där kontoret tidigare är för mig ett mysterium.

Förutom det nya jobbet har jag också en opponering på uppsatsen på gång. Sist ut blev jag, tack så mycket. Men det blir nog bra. Fördelen med att vara sist är att alla är lite less på att titta på uppsatser och istället vill komma hem. Det gäller att se det positivt.

Ikväll har jag varit på shoppingtur med mamma. Hon skulle ha någon nytt och fint att ha på sig på torsdag då hon ska iväg på fina grejer. Efter några affärer kunde vi dock konstatera att de bästa kläderna redan hänger i hennes garderob. Har ni sett hur ”modet” är i år? Slashas-trasor i form av skjortor, blusar, klänningar, etc. Eller jeansskjorta. Eller sjömansmode. Gud så uttjatat! När ska modevärlden slå oss med häpnad över hur nytänkande de är? Inte i år uppenbarligen. Att platå-dojan är tillbaka säger väl allt.

Nu är det äntligen snart dax för sängen. Känner mig lite mör. Ser fram emot imorgon kväll då mysbyxor och TV-soffa står på schemat.

Go’natt!

Pest eller kolera

De flesta kvinnor i den här stan, som man märker själva tror att de är ”all that”, har sönderblonderade hår, mörka hårrötter och en mysko solbränna som var populär på 80-talet.

Vad är värst – att de lever kvar i en tid som inte finns eller det faktum att ingen reagerar?

Kanske är det värsta snarare att jag innerst inne bär på en (försök till dold längtan) att också vilja vara solbränd och kunna blondera håret utan att håret skulle gå av.

Vår eller höst är frågan

Jag längtar efter sol, värme, uteserveringar, dagar på stranden, promenader i värmen och ljuset. Visst gör jag det. Vore ju pantat annars. Samtidigt är jag tacksam för att det inte satt igång ännu. Tack vare det dåliga vädret finns det hopp för min C-uppsats. Så länge solen inte skiner gör det mig inget att mina lediga dagar går åt till uppsatsskrivande. Vad skulle jag annars ha gjort liksom?

Det är mycke nu

Om jag nånsin sagt den frasen förut kan jag säga att jag då inte hade en aning om vad det innebär, det där att ha mycke för sig. Jag gnäller inte för jag har kul samtidigt.

Så vad gör jag då, mer specifikt? Bra fråga. Jag vet inte riktigt. Eller jag vet att jag skriver en C-uppsats, att jag håller på att lära mig ett helt nytt yrke, att jag jobbar heltid för tillfället, att jag kan bli arbetslös om en vecka eller två, att jag därför söker jobb, att jag startat ett företag (om i fall att jag skulle behöva ett), att jag springer på banken i och med företags-skapandet, att jag till och från måste hålla koll på vad min pappa håller på med, att jag ska hjälpa min mamma med lite grejer, att jag nånstans där emellan också förväntas ha tid att ”hänga” och dricka kaffe eller öl eller vad det nu månde vara. Det sista prioriteras bort. Så klart. Jag är en duktig flicka ner i ryggmärgen. Kul kan jag ha sen. Måsten går först.

Just nu är jag jätteglad att jag inte har barn, för det skulle bara inte gå. Samtidigt finns det ett grubbel där långt, långt inne. Det där grubblet jag borde utforska och ta reda på mer om. Men jag lugnar mig. Dumt att ta reda på om jag kan få barn eller inte när jag ändå inte hinner med några.

Det som är så sjukt är att jag kraschlandar nån dag emellanåt. När jag känner att tempot kräver mer av mig än jag klarar av. De dagarna lovar jag mig att coola ner, att prioritera vettigare, att ta hand om mig själv. Det brukar gå jättebra i en dag eller två. Sen börjar jag om. Och mår bra. Ett tag. Tills nästa kraschlandning kommer. Frågan är – varför kraschlandar jag hela tiden när jag har så kul där emellan? Ska det verkligen behöva vara så att jag måste ha tråkigt för att må ”bra”, vara stabil? Och är det i så fall värt att ha tråkigt för att vara stabil? Måste jag ens vara stabil? Stabil kanske helt enkelt är nåt som andra får hålla på med? Eller?

Spännande början på dagen

Idag blev jag kallad för junkie av en person som har fler beroenden än en A-lagare på plattan i Sthlm. Dagen borde väl bara kunna bli bättre efter en sån grej?

Ledsen hörni

… om ni kommer hit för att läsa vad som händer i mitt liv just nu. För det händer inget.

Jag bosätter mig i soffan med min dator och en hel drös med böcker. Alternativt sitter jag på ett lånat kontor med min dator och en hel drös med böcker. De pauser jag tar är för att äta, gå på toa, duscha, hjälpa pappa eller andra nödvändigheter. Yay, what a wonderful life!

Dessutom har jag flyttat runt texten så mycket i min uppsats att jag själv inte ens vet var vad står längre. Om den här uppsatsen ens kommer i närheten av den bra-nivå jag tänkte mig från början kommer jag börja gråta av lycka. Nu kör jag mest på överlevnad. Godkänd-nivå. Bara den blir KLAR!

Framtidsångest

Tänk om avslutandet av en utbildning kunde få handla om att just avsluta en utbildning och inget annat.