En kompis till mig länkade till den här artikeln på Facebook idag.
Jag läste HELA artikeln för en gångs skull, för jag tänkte att nånstans måste väl människan ändå ta upp att om en person, som hon, valt att sätta två barn till världen får den personen nog räkna med att offra sin tid, sin karriär och sin yrkesheder för att ta hand om de små liven. Men nej.
Jag tänkte också att hon någonstans i artikeln skulle ta upp att även fäder har ett ansvar. Att mammorna inte är de enda som måste vara med på alla de där tillställningarna hon känner sig tvingad att närvara på. Att man liksom kan DELA på ansvaret. Men nej.
Det hon nämner som alternativ är att antingen vara känslokall och ignorera alla skolans påhitt som kräver föräldranärvaro eller gå ner till deltid och missa saker i arbetslivet och karriären. Som jag ser det finns det en hel drös med andra alternativ att välja mellan. Två av dem är de jag redan nämnt, a) skaffa inte barn om du inte är villig att betala priset för att ha dem, b) om det behövs, tjata hål i huvudet på pappan så att han är med och delar ansvaret att vara med era barn.
Som ett barn till en förälder som närvarat på diverse tillställningar på grund av en känsla av pliktskyldighet kan jag också meddela att det många ggr varit bättre om föräldern inte närvarat alls.
Etiketter:barn
Jag läser din kommentar och funderar – är det ett orimligt krav tycker du att man ska hinna med att jobb och vara delaktig i dessa aktiviteter? Det kan det väl inte vara?
Hej Otto!
Jag ställde mig framförallt undrande över författarinnans syn på de valmöjligheter hon ansåg sig ha, men för att svara på din fråga: Jag anser att man inte kan få allt. Som jag ser det får alla beslut och vägval en människa gör konsekvenser, så även valet att skaffa barn. Att säga att jag vill ha barn, men bara umgås med dem på mina villkor är lika orimligt i min värld som att säga att jag inte vill arbeta men ändå plocka ut en heltidslön. Som jag ser det kan man önska det, man kan ha det som mål att sträva mot, men inte ha det som krav.
Alltså blir mitt svar följande. Ett orimligt krav – ja. En orimlig önskan – nej.
Jag håller helt med Herik Helmerson. Kraven på föräldranärvaro på skolan har blivit vansinniga. När jag var liten så hade vi kvartsamtal en gång per termin (efter kl 17 på kvällen), 1-2 föräldramöten per termin (efter kl 17) samt 1 studiedag per termin som behövde lösas på något sätt. Utöver det så var det egentligen inga närvarokrav överhuvudtaget; matsäck var ostmackor och varm choklad / saft beroende på årstid och det var allt.
Det ÄR fel att man inte ska kunna jobba heltid bara för att man har barn.
Dessutom reagerar jag på din formulering ”Att säga att jag vill ha barn, men bara umgås med dem på mina villkor”. Det visar att du har missuppfattat artikeln. Problemet har inte med detta att göra! Problemet är inte barnens villkor, det är SKOLANS vilkor, vilket är en helt annan sak. Skolan ska inte förutsätta att en heltidsarbetande förälder kan ta ledigt när som helst.
Men debattartikeln handlar ju inte om huruvida man är beredd på och accepterar de förändring som det innebär att få barn. Artikeln handlar om att om skola/förskola/fritids förlägger utvecklingssamtal, våravslutning, stängt för planeringsdag, fest och kakbak till en kort period så blir det väldigt mycket frånvaro på en och samma gång. Har man dessutom två barn där ett går på dagis och ett i skolan så blir det ju extremt. Och det är precis det som är poängen – man kan inte plocka ut sin vanliga lön om man ska vara borta så mycket. Därför bör skola/förskola/dagis noga tänka igenom hur de portionerar ut dessa aktiviteter så att det inte på en och samma gång blir en sådan ansamling av tid.
Om ni, Otto och Stefan, hävdar att artikeln inte handlar om det jag skrivit om i mitt inlägg måste jag nog få hävda att mitt inlägg inte handlar om det ni skriver om. Mitt inlägg handlar fortfarande om de få valmöjligheter författarinnan ansåg fanns i hennes situation. Jag anser att det finns många fler valmöjligheter än de hon uttrycker.
På tal om något annat så märks det tydligt att artikeln är skriven för att starta en debatt. Det blir tydligt i texten genom de generaliseringar och förenklingar hon uttrycker genom många av sina ordval, men kanske framförallt genom det hon inte skriver om, som det exempel att hon helt utelämnar hela fadersfiguren. Med tanke på hur olika vi ser på artikeln har hon uppenbarligen lyckats skapa den debatt hon önskade.
Är inte poängen med debattartikeln ni diskuterar, att det just är en ensamstående föräldrer den handlar om. Då finns det ingen annan att lita till.
I övrigt måste jag hålla med Otto att problemet är skolan som genom att göra lärare och förskolepersonal till 40-timmarshjon inte ger en professionell frihet att göra en del av jobbet när det behövs, exvis på kvällar och helger då utvecklingssamtal och möten/aktiviteter bör hållas. Och inte så ofta.
Hej Zoran! Jag håller med dig helt om att lärarnas yrkesroll förändrats till de sämre då de gjorts till 40-timmarshjon. Vad har hänt där liksom? Av de lärare jag känner jobbar alla betydligt fler timmar än de får betalt för på grund av den förändring som skett de senaste 10 åren. Att lärarkåren sen dessutom har fått kortare sommarsemester i samma veva känns också fel. Bra att du tog upp det!
Var det ingen som uppfattade att författarinnan är generalsekretare för makalösa föräldrar, det handlar alltsà om en ensamstàende förälder, är man det màste man jobba heltid för att försörja sina barn. Naturligtvis borde inte alla aktiviteter som kräver föräldranärvaro ligga koncentrerade till maj eller december, utvecklingsamtal och dylikt borde ligga efter kl 16, och sociala träffar, som visst kan vara trevliga, bör ligga pà helgen sà att de gàr att kombinera med ett vanligt arbete, det är ju dà även större chans att bàda barnets föräldrar kan vara med och de som inte kan komma dà har inget barn som sitter med pà festen ensam och besviken.
Jag ska villigt erkänna att jag helt missat att det ens fanns något som hette makalösa föräldrar, så det var bra att du förtydligade det. Då förstår jag artikeln så mycket bättre.
Tankar om att utvecklingssamtal och andra sociala träffar borde ligga efter kl 16 och på helger, innebär det då att du anser att lärarna ska jobba kvällar och helger? För mig blir det lite fel. Men det förstås, om vi kunde tillåta lärarna att ha samma schema de hade för 15-20 år sen, då när sånt låg på kvällar, då känns det mer rätt. Men nu blir det mer en variant av att sparka på någon som redan ligger, som jag ser det.
Jag tycker att lärarnas arbetstid bör vara anpassad till de krav jobbet ställer, de bör sàledes arbeta kvällstid (fast kl 16-18 kallar jag eftermiddag och inte kväll) om sà krävs för föräldramöten och utvecklingsamtal. Men för bàde föräldrar och lärares skull räcker det väl med att ha sàdana en gàng per làsàr? Sedan kanske högst en social aktivitet utöver skolavslutning. Naturligtvis borde lärarna sedan kunna ta ut kompensationsledigt pà dagtid ( ej lektionstid förstàss) för kvälls- och ev helgarbetet. överhuvudtaget tycker jag det visar pà bristande förtroende för lärarkàren om de inte kan fà lägga upp arbetet, förbereda lektioner och dylikt pà kvällstid utan màste sitta i skolans lokaler och göra detta.
Tittade pà Sigrfridsson hemsida förresten, hon är nog mer politiker än vad hon förespeglade i den aktuella debattartikeln, nu har hon skrivit en till dessutom.